Mellan Paris och Chartres i traditionens namn #

Av Niclas Andersson

Pilgrimsvandringen mellan Paris och Chartres ses av många som en av årets viktigaste händelser inom den traditionella katolska rörelsen. Det är en lång, mödosam och krävande vandring som genomförs i ett raskt tempo under tre dagar, från pingstafton till annandag pingst. Start och mål har traditionellt utgjorts av de båda städernas katedraler, Notre Dame de Paris och Notre Dame de Chartres, även om den ödesdigra branden 2019 har lett till att man nu i stället inleder vandringen ifrån den ståtliga kyrkan St. Sulpice.

Katedralen i Chartres har ända sedan medeltiden varit ett viktigt pilgrimsmål. Där förvaras nämligen vad som enligt traditionen sägs vara Jungfru Marias slöja, d.v.s. en av den katolska kristenhetens främsta andra klassens reliker. För denna relik byggdes under flera hundra år en magnifik och pampig gotisk katedral, som brukar framhävas som ett av världens mest imponerande gotiska byggnadsverk. Det symboliska bandet med katedralen Notre Dame i Paris är därigenom särskilt påtagligt, då man i pariskatedralen förvarar en stor del av Kristi törnekrona. Start och mål för pilgrimsvandringen kan således sägas vara dessa två föremål som har burits på Vår Frälsares och Hans heliga Moders huvuden. Slöjan har också spelat en betydande roll i fransk historia då det hörde till traditionen att alla Frankrikes kungar - från Ludvig den Helige till Ludvig XIV - skulle bege sig till Chartres för att be vid slöjan på Marie besökelses dag den 2 juli.

Pilgrimsvandringen till Chartres fick ett nytt uppsving under 1900-talet sedan författaren Charles Péguy 1912 vandrat från Paris till Chartres för att hans son skulle bli frisk från en svår sjukdom, vilket också skedde. Vid slutet av 1970-talet genomförde ett katolskt sommaruniversitet med band till den traditionella rörelsen vandringar till flera viktiga katolska pilgrimsmål. I samband med detta började man också skissa på idéer att återuppta den medeltida traditionen med pilgrimsvandringar mellan Paris och Chartres, också till minne av Péguys vandring. Den traditionelle katoliken och politikern Bernard Antony var en drivande part i detta och han grundade snart organisationen Chrétienté-Solidarité, som bland annat var med och ansvarade för organiserandet av den numera årliga pilgrimsvandringen mellan Paris och Chartres. Dom Gérard Calvet, abbot för det traditionella benediktinklostret Le Barroux, var en ivrig tillskyndare av projektet och med hans inblandning kom den första vandringen att äga rum år 1983.

Vandringen blev redan från början en stor succé och genast fick man blodad tand att fortsätta med den. Något som utmärkte denna framför i princip alla andra organiserade pilgrimsvandringar var det starka fasthållandet vid den traditionella, förkonciliära katolicismen med dess böner, fromhetsyttringar och framför allt den traditionella mässan, vilket därför kom att bli hela vandringens signum. Detta kombinerades, åtminstone under de första decennierna, med en viss politisk udd. Vandringen utmålades av arrangörerna som grogrunden till ett nytt, katolskt, familjevänligt och gudscentrerat Frankrike. Kanske just på grund av allt detta kom det också att uppstå ett markant motstånd mot vandringen från de katolska stiften, och under det första decenniet var katedralerna där vandringen påbörjades och avslutades konstant stängda och låsta, så att ingen mässa skulle kunna firas där. Men i takt med tiden, inte minst i samband med att en spricka uppstod i den traditionella rörelsen då flera präster år 1988 bröt med ärkebiskop Marcel Lefebvre, kom inställningen till arrangemanget att mjukna alltmer. Idag har vandrarna inte bara tillgång till katedralen i Chartres, utan dessutom är det ofta biskopar från något franskt stift, eller någon gång rentav en kardinal, som firar den storslagna avslutningsmässan där på annandag pingst.

Splittringen efter ärkebiskop Marcel Lefebvres biskopsvigningar 1988 har dessutom resulterat i att FSSPX och dess anhängare genomför en separat vandring, som går i motsatt riktning: från Chartres till Paris. Dessa tillåts fortfarande inte att låna några av katedralerna, men man firar ändå en traditionsenlig, mäktig avslutningsmässa i Paris, på den stora gräsmattan intill Invaliddomen. Den vandring som arrangeras av FSSPX har också det inslaget att man i samband med att man närmar sig den franska huvudstaden byter om till traditionella folkdräkter, och sedan genomför en stor triumfmarsch genom Paris’ gator, med de många katolska, kontrarevolutionära fanorna och banderollerna vajande i vinden.

Då jag själv har vandrat pilgrimsvandringen mellan Paris och Chartres fyra gånger har jag många gånger slagits av den stora attraktionskraft som denna form av traditionell katolicism “in action” har på framför allt de unga. Överhuvudtaget spelar just ungdomen en stor roll i vandringen och det har beräknats att genomsnittsåldern för pilgrimsvandraren ligger på 21 år. Flera av de som har vandrat inom det svenska kapitlet har vittnat om att det var pilgrimsvandringen till Chartres som fick dem att själva inse allvaret i den katolska tron och vikten av att leva den fullt ut; något de tidigare kanske aldrig riktigt hade insett eller fått förklarat för sig av sina församlingspräster eller andra kyrkliga auktoriteter. De traditionella pilgrimsvandringarna mellan Chartres-Paris och Paris-Chartres har därför garanterat en viktig roll att fylla, i många år framöver.