Kinnekulle – berget där kristendomen rotades #

Av Niclas Andersson

”I Västergötland ligger ett väldigt berg […], på landets språk kalladt Kindakulle, hvilket reser sig till en sådan höjd, att det för långseglare, […] på ett afstånd af mer än 40 italienska mil därifrån, ter sig såsom ett svart moln mellan himlafältets vidder. Därför söka många som ansättas af oväder och hårda vindar med alla krafter att uppnå dess fot, där de veta sig skola finna en fullt trygg hamn. På toppen af detta berg finner man ett så utsökt behag i hvad det rör blad, örter och olika trädslags frukter (dock ej vindrufvor), hvilka växa vilda och äro lika sällsynta och ljufliga, som vore de sådda eller planterade, att man svårligen skulle kunna uppleta eller upptäcka en behagligare nejd i hela Norden. Dess obeskrifliga ljufhet mångfaldigas därtill af den samfällda sången af olika fågelarter (utom papegojor). Men högst få människor, och detta endast äldre folk, känna till denna förtjusande ort.”

– Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken

På detta sätt beskriver Olaus Magnus i sitt magnum opus Historia om de nordiska folken det imponerande berget på den skaraborgska slättbygden. Det är tydligt att Kinnekulle – trots den beklagliga bristen på vindruvor och papegojor – imponerade på den gamle biskopen, då han liksom många andra genom åren vittnar om dess sköna och förtrollande natur. Och han var långt ifrån den ende att fascineras av berget. August Strindberg kom också han att hysa en alldeles särskild beundran för Kinnekulle, fast då av helt andra orsaker. I ett av sina senare och allra märkligaste verk, En blå bok, spekulerar Strindberg i om Kinnekulle rentav inte alls är ett berg utan skulle kunna vara en skapelse av en svunnen, högintelligent civilisation. Detta eftersom bergets form och mått till så stor del överensstämmer med Cheops pyramid i Egypten. Men nu är Kinnekulle inte enbart träd, frukter, fåglar eller pyramidkopia, utan också en i alla hänseenden viktig kulturbygd i vilken kristendomen tidigt kom att etablera sig.

Tidigt kristen kulturbygd #

Forshems kyrka #

Om detta vittnar inte minst de många medeltida kyrkorna som reser sig både på och omkring Kinnekulle. Bland de mest välkända kan nämnas Forshems kyrka vid bergets fot, byggd någon gång i mitten av 1100-talet. Den har under en lång tid fascinerat människor, framför allt på grund av det faktum att den är vigd åt Den Heliga Graven i Jerusalem, något som gör den helt unik i Norden. Detta, i kombination med flera malteserkors som går att finna som dekorationer på kyrkans stenreliefer, har lett till teorin att kyrkan en gång i tiden också var särskilt tillägnad de korsriddare som reste till Det Heliga Landet för att där strida mot de muslimska ockupanterna. Kyrkan skall då bland annat ha fungerat som en sorts substitut för gravkyrkan i Jerusalem, tänkt att användas som pilgrimsmål för dem som på grund av avstånd eller faror inte hade möjlighet att besöka den heliga staden. Det kanske mest talande exemplet på vilken påverkan detta haft på vår samtid är nog Jan Guillous romangestalt tempelriddaren Arn Magnusson. Inspirationen till denne skall Guillou ha fått från just Forshems kyrka. Samtidigt måste man konstatera att gränsen mellan sanning och fiktion tyvärr tycks ha suddats ut ibland vad gäller Arn. Flera inom Skaraborgs turistbransch har vittnat om hur somliga turister rentav försökt komma in gratis på vissa besöksmål, då de till synes på fullt allvar hävdat att de skulle vara ättlingar till just Arn Magnusson.

Forshems kyrka är ett typexempel på den romanska stenkyrkan. Till den romanska kyrkoarkitekturen kom också skapandet av stenskulpturer som skulle pryda kyrkans ingångar och sidor. Dessa förekommer i särskild omfattning i västgötabygden, något som visar hur utbredd den romanska arkitekturkonsten kom att bli just här. Ansvarig för att dekorera kyrkexteriörerna med stenskulpturer var kyrkans stenmästare, och precis som inom måleriet fick skulpturerna individuell karaktär, beroende på vem stenmästaren var. Detta har därför gett upphov till en stor mångfald av kyrkoskulpturer från det medeltida Västergötland. Ovanför ingångsporten till Forshems kyrka tronar en imponerande stenrelief, en så kallad tympanon. Där ser man att stenmästaren har avbildat sig själv tillsammans med Frälsaren och kyrkans byggherre. Byggherren närmar sig Jesus Kristus med kyrkans kalk, samtidigt som han sätter sin fot på Herrens fot som tecken på undergivenhet. Stenmästaren i sin tur arbetar på en modell av en kyrka, vilken Jesus välsignar. Kyrkan på reliefen är dock för stor för att vara Forshems kyrka och är förmodligen i stället en domkyrka, där samme stenmästaren också arbetat.

Husaby kyrka #

”Den gamle Kirkedør knager paa sine Hængsler, vi staae derinde, hvor Hvælvingen i Aarhundreder fyldtes med Røgelse-Duft, med Munkes og Chordrenges Sang. Nu er her stille og lydløst, de kutteklædte Gamle ere gaaede i deres Grave, de blomstrende Drenge, som svingede Røgelsekarrene, ere i deres Grave, Menigheden, mange Slægter, alle i deres Grave; men Kirken staaer endnu, den samme. I Sacristiets gamle Egeskabe hænge mølædte, støvede Munkekapper og Bispekaaber fra Klostrets Dage, gamle Manuskripter, halv opædte af Rotterne, ligge strøede paa Hylderne.”

– H. C. Andersen, I Sverrig

Talet om domkyrkor leder oss osökt till en annan betydelsefull kyrka i området kring Kinnekulle. Det är Husaby kyrka, som för evigt har skrivit in sig i kyrkohistorien som den kyrka där Olof Skötkonung som förste svenske regent lät döpa sig. Enligt Sigfridslegenden skall Olof Skötkonung ha blivit döpt vid en källa i Husaby omkring år 1000 av den engelske missionärsbiskopen, den helige Sigfrid. Med en sådan bakgrund är det inte svårt att förstå vilken upphöjd ställning Husaby kyrka fått. Platsen är, i egenskap av första dopplats för en svensk konung, själva utgångspunkten för den etablerade och organiserade kristenheten i Sverige. Det var här som kristendomen för första gången fick ett etablerat fäste i vårt land, och härifrån som missionen sedermera kunde utgå. Husaby kyrka torde dessutom vara en av landets äldsta kyrkor. Den äldsta bevarade delen av kyrkan är det pampiga tornet, försett med tre spiror av koppar, som bedöms vara från tidigt 1100-tal.

Även om själva kyrkskeppet har genomgått vissa förändringar genom århundradena, är det fortfarande som att stiga rätt in i medeltiden när man kommer in i kyrkan. Taket är fullt av målningar, så som var brukligt under hela den katolska medeltiden. För en vanlig, enkel katolik fanns vid den här tiden ingen möjlighet att själv läsa Bibeln. I stället tjänstgjorde målningarna i kyrkan som det man ibland kallar ”Biblia Pauperum” (de fattigas bibel). Här finns flera centrala berättelser ur Bibeln som kyrkobesökarna kunde följa från sina platser, och som också prästen kunde peka ut medan han talade om dem under sin predikan. Bland andra ting i kyrkan kan också nämnas en av landets få bevarade korskrank. Dessa var relativt vanliga i medeltidens kyrkor, och fungerade som en sorts vägg mellan koret och församlingen, på ungefär samma sätt som ikonostaserna i ortodoxa kyrkor. Tanken är att det Mässoffer som sker framme vid altaret är av en sådan sakral upphöjdhet att det inte utan vidare bör beskådas av vanliga församlingsmedlemmar. Det hela kan även kopplas till Jerusalems tempel i det gamla förbundet, där det enbart var översteprästen som kunde gå in i och skåda det allraheligaste, rummet där förbundsarken förvarades.

Det finns också indikationer på att Husaby kyrka under en kort period skulle ha varit säte för biskopen i Västergötland. Om så är fallet skulle det alltså innebära att Husaby kyrka var Sveriges första katedral i egentlig mening, eftersom Västergötland också var den första platsen i Sverige med ett aktivt biskopsämbete. Rollen som katedral skulle dock inte gälla särskilt länge, och ganska snart växte Skara fram som obestridlig kristen centralort i Västsverige. Det har även spekulerats kring möjligheten att Skara och Husaby kan ha varit två samexisterande biskopssäten. Detta skulle i så fall ha berott på en sorts ”konkurrens” mellan tyska och engelska missionärer som kom till Västsverige och båda kom att försöka etablera sina respektive biskopar på svensk mark. Så skulle Husaby ha varit biskopssäte för den engelska missionen och Skara för den tyska. Då den tyska missionen i längden kom att bli betydligt mer framgångsrik blev Skara det allenarådande biskopssätet.

Ofta brukar den tyske munken den helige Ansgar framhävas i historieböckerna som den som förde kristendomen till Sverige och som också etablerade den i Birka. Det vi vet om dessa händelser finns framför allt bevarat i Rimbertskrönikan, som återger Ansgars mission. Det man där kan utläsa är att Ansgar etablerade en kristen rörelse i staden Birka, som dock med tiden kom att dö ut. Detta berodde delvis på att det aldrig etablerades något riktigt stift där med tillgängliga präster eller biskopar. Allt styrdes i stället från det nygrundade stiftet Hamburg-Bremen, där Ansgar valdes till biskop, och som endast mer eller mindre sporadiskt sände präster till Birka för att förmedla sakramenten till den krympande kristna församlingen. Det var alltså först i och med att riktiga biskopsstift etablerades i bl.a. Skara som den kristna verksamheten i Sverige kunde slå rot och börja spridas på allvar.

Ur ett politiskt perspektiv var den svenska medeltiden ytterst turbulent, med många inbördes konflikter som skakade om de små kungarikena. Något enat kungarike hade ännu inte uppstått, utan istället fanns ett flertal småkungar som stred om makten sinsemellan. Något statssystem att tala om existerade inte heller, vilket har fått vissa historiker att likna den tidiga medeltidens Sverige vid ett slags maffiasamhälle, där de som i realiteten styrde i de instabila svenska småsamhällena var olika, mäktiga familjer. Den enda etablerade institutionen att tala om vid den tiden var helt enkelt den katolska kyrkan, som hade egna utarbetade lagar, boksamlingar, ett etablerat hierarkiskt system med präster och biskopar, och inte minst täta kontakter med utlandet.

Strax intill Husaby kyrka tornar ruinerna av en väldig borg upp sig mot himlen. Denna borgruin kan inte beskrivas på många andra sätt än som ett minnesmonument över vad en biskop under medeltiden i praktiken representerade. För det första var biskopen en del av det första och högsta ståndet, oratores (d.v.s. ”de som ber"), prästeståndet som inte endast var skattebefriade, utan också utgjorde en reell maktfaktor. I första hand var detta givetvis på ett rent andligt plan, eftersom prästerna hade en alldeles särskild relation till Vår Herre i och med att de hade fullmakt att fira det heliga Mässoffret i kyrkan varje dag; men kleresiet kom också – och detta gällde särskilt biskoparna – att utmärka sig som världsliga makthavare under den större delen av medeltiden. Biskoparna ägde stora marker och jordar, och förfogade dessutom över många borgar och gods. Dessa borgar var nödvändiga för biskoparna inte minst på grund av de maktkamper som utkämpades mellan dem och andra småfurstar på den tiden. Borgen tjänade som tillflyktsort, där biskopen kunde sätta sig i säkerhet när hotet från fienden föreföll alltför allvarligt.

Varnhems klosterkyrka #

Området kring Kinnekulle och Götene tycks ha varit bebott så långt tilbaka i tiden det är möjligt att spåra. En starkt bidragande orsak till detta torde inte minst vara de bördiga och rika jordarna, som lämpar sig väl för både odling och som betesmarker för boskapsdjuren. Längre österut, i riktning mot Skara, finns dessutom ytterligare tecken på en tidig och livskraftig kristen civilisation, nämligen Varnhems klosterkyrka, som under en stor del av medeltiden var ett av västra Sveriges främsta kulturella centra, där kunskap, lärdom och bildning stod oerhört högt i kurs. Klosterverksamheten var på många sätt själva livslågan för den katolska kyrkan under medeltiden. Innanför dessa murar pågick en i det närmaste oavbruten tillbedjan och lovprisning av Gud genom den katolska tidegärden med dess fasta bönetider under dygnets alla delar.

Det som gör klostret i Varnhem så speciellt är också hur pass länge kristen verksamhet har förekommit på dess område. Genom arkeologiska utgrävningar har man under senare år kunnat konstatera att det finns kristna gravar där som går att datera ända tillbaka till sent 900-tal. Detta gör Varnhem till en av Sveriges äldsta platser med oavbruten kristen kultur och verksamhet. Det som utmärker det kristna sättet att begrava någon är just bruket att begrava den döde direkt i marken, företrädesvis med fötterna i riktning mot öster. Under den hedniska vikingatiden lät man istället tända ett likbål för att kremera den döde, något som rimmar illa med den kristna läran att Gud skall återuppväcka de döda på domens dag, eftersom alla då kommer att dömas i sina återuppstånda kroppar och de rättfärdigas kroppar således inte är bestämda till evig förgänglighet, utan till evig härlighet. Den kristna traditionen att Jesus Kristus dessutom ska visa sig i öster, likt den ”återuppståndna” solen, var orsaken till att de kristna skulle begravas med fötterna mot öster; på så sätt kunde de på domens dag resa sig från sina gravar och genast skåda Frälsaren.

Förklaringen till att kristendomen kom att rota sig så tidigt och så starkt i just Varnhem med omnejd brukar vara de täta förbindelserna med det redan då kristna England. Som nämnts ovan förekom det ett betydande missionsarbete i trakterna kring Kinnekulle, i första hand utfört av engelska präster och munkar. När missionärerna kom till Sverige var det också helt naturligt att Västergötland blev den region där de först landsteg, slog rot och sedan påbörjade sin missionering. Samtidigt måste också nämnas att det förekom ett kulturutbyte även i motsatt riktning. Många av vikingarna vid den här tiden företog sig resor till England, där de kom i kontakt med den kristna religionen och kulturen, och många av dem kom också att omvända sig i samband med dessa kulturmöten. Sedan förde de med sig den kristna läran när de återvände hem till skaraborgsbygderna.

Kristendomen var således sedan länge rotad i varnhemstrakten när en magnifik storgård på 1100-talet donerades till den cistercienska munkorden. Cisterciensorden utgjorde en gren av benediktinorden, en av katolska kyrkans genom tiderna mest inflytelserika och betydelsefulla munkordnar. Cistercienserna baserade sin verksamhet på en nitisk och stram levnad i enlighet med den helige Benedikts regel. Klostren skulle ligga avskilda från all påverkan från civilisationen och där skulle dess munkar och nunnor be och arbeta, allt i enlighet med de traditionella reglerna. Orden kom att få särskild draghjälp av den helige Bernard av Clairvaux och spred sig som en löpeld genom Europa redan under dennes livstid. Ganska snart hade den även kommit till Sverige och etablerade sig med tiden på ett antal platser, bland annat i Alvastra i Östergötland. Dessutom kom klostrens betydelse i Sverige att öka ytterligare i samband med att kungaätterna började låta sig begravas på klostermarkerna. Cisterciensklostrens roll som en sorts ”perpetuum mobile” av oavbrutna mässor och förböner för de avlidna gjorde dem särskilt attraktiva som begravningsplatser. I gengäld kom klostren därmed att erhålla generösa donationer från stormän och furstar.

Det var just en sådan donation som innebar att ett cistercienskloster kunde uppstå i Varnhem, när en välbärgad kvinna vid namn Sigrid vid mitten av 1100-talet donerade ett där beläget gods till cisterciensmunkarna. Platsen hade, som tidigare nämnts, redan då sedan länge varit ett centrum för kristet liv, men nu uppstod alltså dessutom en klosterverksamhet här och med hjälp av den bördiga skaraslättens rika tillgång på sten och timmer kunde munkarna sätta igång med att bygga sin magnifika klosterkyrka. Detta kom att ta över 100 år, men när den väl stod färdig var den Sveriges största kyrka. Medan Alvastra kloster i Östergötland gynnades av den sverkerska kungaätten kom Varnhems kloster istället att gynnas av den erikska kungaätten. Redan Erik den Heliges son Knut Eriksson valde Varnhems klosterkyrka som sin sista viloplats, och många kom att följa i hans ställe. Mest känd av dessa torde vara ”Sveriges landsfader” Birger Jarl, som har legat begravd där i alla tider, trots att en förgylld sarkofag vid Stockholms stadshus var ämnad för hans kvarlevor. Det hade också varit historiskt inkorrekt att begrava Birger Jarl i huvudstaden, trots hans inflytande på dess grundande. Det var det mäktiga cisterciensklostret i Västergötlands hjärta som för honom var den givna och odiskutabla begravningsorten, just med tanke på dess vid den tiden så stora betydelse som förbedjare för de avlidnas själar.

Som så många av den katolska medeltidens bastioner kom Varnhems kloster emellertid att få ett abrupt slut i samband med reformationen, då dess ägor konfiskerades och munkarna med tiden drevs bort. Genom Gustav Vasas och hans efterföljares nitiska bekämpande av all klosterverksamhet kom en av medeltidens mest blomstrande kulturpelare att helt utplånas. Samtidigt hade klostret inte helt spelat ut sin roll. Dess rykte som viktig begravningsplats bestod, och det faktum att den store greven Magnus Gabriel de la Gardie valde just Varnhems klosterkyrka som begravningsplats för sig och sin familj visar att katolicismens avtryck fortfarande inte hade suddats ut, ens under den lutherska ortodoxins högperiod.

Hjärtat i det katolska Sveriges blodomlopp #

Och det är så vi får blicka tillbaka på skarabygdens rika katolska arv. Trots att detta arv i dag mestadels bokstavligen utgörs av ruiner, är det fortfarande ett minne av en kulturell och religiös blomstringstid, då den enda saliggörande Kyrkan genomsyrade hela det svenska samhället. Och det var just kring Kinnekulle som hjärtat i det katolska Sveriges blodomlopp slog.