Ensemble Feria VI sjunger Orlando di Lassos In principio erat verbum #

Av Hans-Peter Nee

Ensemble Feria VI bildades för ungefär 20 år sedan som en ensemble som träffades en gång per år för att sjunga renässanspolyfoni på Långfredagen. Långfredagen benämns också ”Feria sexta in parasceve” och inte sällan används skrivsättet ”Feria VI”. Detta förklarar ensemblens gåtfulla namn och kopplingen till Långfredagen. Med tiden har ensemblen sjungit i många sammanhang och oftast på andra dagar än just Långfredagen. Många gånger har det varit i mindre sammanhang och med ett tema som anknyter till kyrkoåret, men ibland har det också handlat om medverkan i festivaler, som exempelvis Stockholm Early Music Festival eller Omodernt på Confidencen. Ensemblen består av sju sångare med bakgrund i olika professionella ensembler. Sångarna heter Caroline Wegmann (sopran), Leena-Maija Nee (sopran), Mikael Bellini (alt), Hans-Peter Nee (alt), Christian Wegmann (tenor), Gunnar Andersson (tenor) och Gustav Nordlander (bas). Fördelningen med endast två kvinnoröster och fem mansröster avspeglar behovet i merparten av den 1500-talspolyfoni som Ensemble Feria VI sjunger.

Repertoaren spänner från gregoriansk sång och medeltidspolyfoni fram till tidig barock, men i fokus är nederländsk polyfoni från 1500-talet och i synnerhet musik av Orlando di Lasso. Orlando di Lasso var en av renässansens mest mångfacetterade tonsättare och dessutom den kanske mest produktive. Detta innebär att Ensemble Feria VI i allmänhet sjunger ett nytt stycke av Lasso på varje ny produktion.

Även om Orlando di Lassos musik är mångfacetterad finns det omisskännliga drag i hans musik. Det handlar bland annat om en ekonomisk behandling av de tillgängliga stämmorna, dvs att det i en fyrstämmig sats är fullständiga treklanger i nästan varje takt, och att stämmorna i allmänhet inte omfattar extremlägen, utom undantagsvis för att framkalla en avsiktlig effekt. Polyfonin är också typisk för Lasso såtillvida att stämmorna vanligen inte är helt fria från varandra, utan ofta rytmiseras i grupper. Harmoniken är inte heller endast ett kontrapunktiskt resultat av stämmornas inbördes förhållanden. Tvärtom är den mycket genomtänkt med en klar riktning och avsedd att skapa spänning, känslomässig intensitet och höjdpunkter, ofta i samklang med betydelsen av texten.

Orlando di Lassos julmotett ”In principio erat verbum” från år 1566 består av tre delar, där den första och sista delen är sexstämmiga och mittendelen är fyrstämmig med ”höga” röster, dvs de fyra högsta stämmorna i första och tredje delen. Detta skapar en omväxling i klangbilden. För att ytterligare skapa omväxling har Lasso lagt in homofona avsnitt med snabba ackordväxlingar. För att anknyta till den gåtfulla texten skapar Lasso en nästintill överjordiskt vacker stämväv som snarare vördnadsfullt beundrar textinnehållet än distanserar sig från något obskyrt. Lasso lägger också in pauser i klangflödet för att förstärka textens innehåll.

Texten är de fjorton första versraderna ur Johannesevangeliet: I begynnelsen fanns ordet. Detta är en av de vackraste texterna i bibeln, kanske mycket på grund av det gåtfulla sättet att berätta. Johannes beskriver ett mysterium, hur Gud kom till jorden för att vara bland oss ofullkomliga människor. Lasso trycker på detta när han fem gånger upprepar orden ”non comprehenderunt”, som om han försöker förklara för lyssnaren om och om igen utan att lyssnaren förstår. De första tre gångerna presenteras texten homofont med endast fyra stämmor, därefter verkar det nästan som berättaren ger upp sin ansats att förklara och ett mer konstaterande polyfont tonspråk tar vid. Den andra delen av motten berättar om Johannes döparen och om ljuset, vilket återspeglas i valet av de höga stämmorna. Trots den ljusa karaktären slutar denna del med orden: Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Detta mejslar Lasso ut så att alla kan höra det. Den sista delen handlar om hur ordet inte tas emot, men också om att de som däremot tar emot ordet blir Guds barn. Höjdpunkten är ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss”. Trots att detta är höjdpunkten, sätter Lasso toner till texten på ett sätt som kräver eftertänksamhet. Det som skedde var stort, men det skedde i stillhet i ett stall. Motetten avslutas med konstaterandet att sonen var fylld av nåd och sanning. Ordet sanning, ”veritatis”, upprepas sex gånger. Man slås av att Lasso vill övertyga oss lyssnare om att även om vi inte förstår det mysterium som beskrivs, måste vi ända förstå att det är sanning.

En ljudinspelning, där Ensemble Feria VI sjunger Orlando di Lassos ”In principio erat verbum,” finns tillgänglig på ensemblens hemsida.